En dag kommer friheten att finnas

Les enfants, mettez le feu, mettez le feu!
Mettez le feu pour mettre de l’ordre
Mettez le feu, mettez le désordre
Mettez le désordre pour mettre de l’ordre

– Pebouchfini feminist group, 201811.‘Barn, sätt det i brand, sätt det i brand! 
Sätt det i brand för att skapa ordning 
Sätt det i brand för att skapa oordning 
Skapa oordning för inrätta ordning’

1. O-ordning

Palestina är en lins genom vilken det går att undersöka avkoloniseringsprocesser inom västerländska institutioner. Trots pågående diskussioner om konst och avkoloniseringen av kulturella och konstnärliga institutioner har de svårt att artikulera problemets ursprungliga orsaker. Utmaningen består i att konfrontera grundvalarna för liberala demokratier som USA, Kanada, Australien och Nya Zealand, vilka framställer sig själva som barmhärtiga och humanitära regimer vilka förespråkar kvinnors och barns rättigheter, frihet och jämlikhet. Därför är begreppet demokrati sammanbundet med folkmord, markstöld och plundrandet av föremål som ska befolka de västerländska museernas prestigefulla samlingar. Å ena sidan framställs demokratin som kulmen på ett säkerställande av globala mänskliga rättigheter som rättfärdigar ytterligare exploatering av energi, land och föremål. Å andra sidan är den en pågående kamp för social, sexuell och rasmässig rättvisa gentemot imperialism samt rasial och patriarkal kapitalism. Kulturella och konstnärliga institutioner borde börja uttala sig om denna uppenbara motsägelse som avsiktligen undviks inom de västerländska institutionernas misslyckade avkoloniseringsprocesser.

Låt oss tala klarspråk: begreppet ”västerländsk” används ofta, men kräver ett klargörande. I detta sammanhang hänvisar det till det västerland som skapats av en kolonial modernitet, av koloniseringen och upprättandet av rasmässiga hierarkier. För att forma enspråkiga nationalstater tvingade en sådan process fram ett utplånande av marginaliserade människor, såsom nomader och fångar, liksom av deras ursprungliga gemenskaper och språkliga mångfald. Jag bygger vidare på Cedric Robinsons teori om rasial kapitalism för att lyfta fram konstruktionen av rasialiseringsprocesser på västerländsk mark. I ett sådant perspektiv får Palestina en avgörande funktion eftersom den israeliska nationalstaten är ett slags emblem för det systematiska, mordiska och brutala våld som bebor den liberala-imperiala demokratins begrepp. Denna process resulterar i ett styre som lägger allt under sig: liv, land, kultur och minne.

Trots att vi står inför en omisskännlig situation – ett pågående folkmord – tvekar kulturella och konstnärliga institutioner inför att fördöma och artikulera den aktuella kärnfrågan. Istället anpassar de sig och skuffar undan den på grund av deras uppenbara delaktighet i en idé om ”demokrati” som undviker att bemöta dess förbindelse med den koloniala och rasiala regimen. Denna anledning får mig att tvivla på möjligheten att genomföra en avkolonisering av kulturella och konstnärliga institutioner i väst. En sådan skepsis avvisar inte pågående kamper, såsom kraven på återlämning och återställande, förbättrade arbetsvillkor, ett slut på sexuellt och rasistiskt våld samt en rättmätig lön för inte sällan förbisedda arbetare såsom städare, vakter och tekniker. Likväl tror jag att det är brådskande och viktigt att rikta vår energi mot att föreställa oss nya institutioner. Inte desto mindre är detta en svår uppgift givet den beskaffenhet som de traditionella institutionerna förvärvat genom två århundraden av betydande inflytande, påverkan och makt. Att frigöra sig från det traditionella institutionella tankesättet är en betydande utmaning. Det vore svårt att hävda att dessa institutioner är misslyckanden, i synnerhet med tanke på den mängd människor som idag besöker museer och andra kulturinstitutioner. Vi kan inte på något banalt sätt hävda att dessa institutioner ”inte fungerar”; de har otvivelaktigt en dragningskraft som förtjänar analys. Därmed blir det viktigt att undersöka vad som gör dem så tilldragande.

Kärnan i en sådan fascination är föreställningen om att dessa platser mer än andra, exempelvis universiteten eller fackföreningarna, representerar frihet, skönhet, harmoni samt ett universellt samtal. Kulturella och konstnärliga institutioner ses ofta som de främsta arenorna för tankens och kritikens frihet. Likväl är tron på att dessa platser är exklusiva för ett naturligt kritiskt tänkande och framställande illusorisk. I själva verket existerar det platser för fritt och kritiskt tänkande överallt – i ursprungsfolkens kamper mot markstöld, bland strejkande arbetare, hos migranters kamp för vatten liksom i flyktingläger. Dessa platser utmanar förefintliga normer och fungerar som plattformar där nya institutioner inte föreställs som någonting helt igenom nytt utan som transformativa processer som på ett grundläggande sätt omprövar dessa institutioners grundvalar.

Medan avkoloniseringens tolkningsramar har blivit närvarande inom museer, integrerats i seminarier, utställningar och sammankomster bemöts verkställandet av avkoloniseringsprocesser som sträcker sig bortom det estetiska och mot strukturella förändringar med tvekan, ofullständig implementering eller ren censur inom institutioner. Det finns en motvilja att utmana kapitalismens grundläggande aspekter och då i synnerhet arbetets kapitalistiska strukturering, liksom förhållandet mellan arbetaren och utvinnandet av deras arbete, vilket också inbegriper idéer och former. Följaktligen kan ökningen av debatter och dekoloniala utställningar som inte adresserar det institutionella produktionssystemets materiella villkor ses som ytterligare en fasad för att utnyttja 104
arbetskraften. Produktionsmaskineriet måste trots allt fortsätta att på daglig basis framställa varor.

2 De-konstruera

Konst är ett område där den västerländska uppfattningen om skönhet inte sällan används för att rättfärdiga olika handlingar. I detta sammanhang brukar ekonomisk korruption förknippad med förvärvandet av skönhet inte skapa några skandaler. I detta förvirrande sammanhang händer det ibland att konstnärer, på jakt efter att synas i samlingar och utställningar genom att exempelvis förorda en femtioprocentig representation bland de utställda verken, rimmar illa med fördömanden av utnyttjande – när blir representationen rättvis, och när blir den till ett utnyttjande? Med andra ord, om begäret efter representation inte leder till ett fördömande av utnyttjandet kan det föreligga ett behov av att rikta om ett sådant begär mot ett mer grundläggande begär för transformativ förändring. Följaktligen behöver distinktionen förtydligas, vilket inte sällan kan bli snurrigt. I själva verket finns det en förhärskande föreställning om att konsten borde existera ovanför och utanför marknaden, men den föreställningen krockar med det alltmer utbredda utnyttjande som äger rum inom konstvärlden. Finansialiseringen av konsten kräver ett mer djupgående fördömande eller erkännande av vad den verkligen är: ren finansspekulation. Återigen, konstmarknaden lever på att den framstår som exceptionell och annorlunda jämfört med andra marknaden såsom varumarknaden för till exempel kobolt. Därmed leder den inte till samma skandaler som spekulationer och utnyttjande på marknaden för kobolt kan göra. Att påvisa utnyttjandet av idéer och konstverk låter sig inte göras på ett lika enkelt sätt som utnyttjandet av resurser.

Samarbetet med sådana institutioner härrör därtill ofta ur de osäkra förhållanden som konstnärer befinner sig i, liksom ur vrångbilden att museer utgör en unik gemenskap. Trots den konstnärliga sektorns osäkerhet bär konstnärer inte desto mindre på ett starkt begär efter att accepteras och införlivas av dessa institutioner. Följaktligen måste en kraftfull rörelse för de västerländska kulturella och konstnärliga institutionerna utvecklas och sträcka sig bortom kraven på utökad representation. I detta perspektiv utgör Decolonize This Place, som ockuperar museer för att synliggöra deras delaktighet i kolonialhistorien, vapenindustrin eller ockupationen av Palestina, ett avgörande exempel. Ett sådant tillvägagångssätt skiljer sig från de försök som blott eftersträvar representation. Istället kastar det ljus över grundläggande aspekter av museerna som institution. Att ockupera museer som Decolonize This Place borde efterföljas och utvecklas till en bredare rörelse.

3 O-synlighet

Avkoloniseringen av konstnärliga institutioner kräver en undersökning av deras strukturella och materiella villkor. Var är institutionen belägen och i vilket slags område? Orsakerna till dess plats och dess arkitektur – oavsett om det är en modern byggnad eller ett palats – har alla en betydelse. Tillgänglighet är en annan avgörande faktor. Vilka utgör institutionens personalstyrka och under vilka villkor arbetar de? Att förstå könsdynamiken och den rasiala arbetsdelningen inom konstinstitutioner är avgörande.

Det är viktigt att ta alla dessa aspekter som ligger bortom det kulturella och konstnärliga programmet i beaktande. Att exempelvis känna de personer som är ansvariga för att städa rummen och köket är lika viktigt som att förstå vad som lärs ut och av vem. Att ifrågasätta löneskillnaden mellan curatorer och städare är väsentligt – varför måste curatorer tjäna bättre? Att erkänna att det inte skulle finnas något att curera och därmed inget för curatorn att göra städpersonalen förutan, innebär ett ifrågasättande av den konventionella balansräkningen. Inom detta ramverk är undersökningen av arbetets samhälleliga värde ett måste. Att undersöka den ekonomi som genereras av kulturella och konstnärliga institutioner som brutit sig loss från det patriarkala och koloniala utnyttjandet är avgörande. Från en materialistisk ståndpunkt är det nödvändigt att sätta sig in i hur dessa institutioner skulle fungera och vilka finansiella resurser de skulle behöva.

Om vi inte börjar med att ta itu med dessa grundläggande frågor utan bara fokuserar på programläggningen riskerar den företagna processen att leda till något som liknar rosa och svarta lönetariffer. Om vi å andra sidan startar med dessa frågor som uppmuntrar oss att tänka nytt kan vi paradoxalt nog upptäcka att vissa aspekter från de ”gamla” institutionerna fortfarande kan vara värdefulla. Det betydelsefulla består i att föreställa sig någonting helt från början, att börja med grundvalar som ännu inte existerar – ett företag som vi måste ta oss an kollektivt. Men som tidigare påpekat är det en utmaning eftersom vi inte är vana vid att skapa nya föreställningar. Med andra ord kämpar vi med att avskärma oss från förefintliga modeller. Även om vi kan kritisera traditionella modeller är modet att experimentera med det okända nödvändigt för att föreställa oss och bygga en avkoloniserad institution. Vi måste alltså skola om vår inbillningsförmåga genom att inte blott observera sådant som utpekats som platser för kultur och konst, utan också observera mer sällan undersökta platser– andra institutioner och olikartade rum såsom marginaliserade skolor och drömmar. Amilcar Cabral som lyfter fram pedagogiken som en process för frigörelse och avkolonisering utgör här ett intressant exempel. Dessvärre är en stor del av det verk han utförde i Guinea-Bissau bortglömt. Begäret att lära av de marginaliserade och förbisedda måste återupptäckas. En dekolonial institution är faktiskt ett kollektivt kunskapsexperiment, ett sätt att göra saker på annat sätt och att skissera nya vägar för vårt lärande och våra utbildningar. Av denna anledning kan en dekolonial institution rättmätigt definieras som inte någonting blott kulturellt och konstnärligt, utan också som någonting socialt.

Dekoloniala och sociala instutitioner bör också vara uppmärksamma på globala tilldragelser såsom framväxten av fascistiska rörelser, klimatkatastrofer och de sätt på vilka nyliberalismen och auktoritarismen skapar en värld som för miljarder människor blir allt mer omöjlig att leva i. De huvudsakliga kännetecknen på en dekolonial institution inbegriper därför en komplex träning av inbillningsförmågan – en av de mest brådskande uppgifterna i vår samtida verklighet.

4 O-levbar

Varje kamp som gäller land, vatten, mat, luft och rätten att bo är latent revolutionerande. Den motsätter sig på ett fundamentalt vis den teknologiska ”lösningsbarhet” som den gröna kapitalismen använder sig av för att definiera och bemöta klimatkatastrofen. Att diskutera rätten till rent vatten visar exempelvis hur många människor som redan har förlorat denna väsentliga, vitala rätt till överlevnad. Det är ingen slump att det första som staten Israel gjorde var att stänga av vattnet till Gaza och under åratal beröva palestinierna på Västbanken tillgången till vatten. Historiskt sett har vatten använts som ett vapen i krig för att belöna segrarna och straffa förlorarna.

Under koloniala perioder och krig var den militära ockupationen tätt förbunden med stölden, privatiseringen och förvandlingen av vatten till ett vapen, likt de utsugande verksamheterna på plantagen under slaveriet (på Haiti krävde exempelvis sockerrören, kaffet och bomullen stora mängder vatten, varför en omfattande infrastruktur byggdes för att stjäla vatten från floden och kanalisera det direkt till plantagen). Likt land och luft har vattnet alltid varit en livsnödvändig tillgång och i en värld där det i allt större utsträckning privatiseras får det en allt större betydelse. Klimatkatastrofen för oss tillbaka till centrala frågor som genom historien har gett upphov till revolter, uppror och revolutioner – kamper för beboelig mark, rent vatten och frisk luft. Dessa kamper har alltid inneburit, och innebär allt mer, att man handskas med villkoren för livet självt – med andra ord, livets själva möjlighet. Utan dessa väsentliga element funnes inget mänskligt liv och en stor del av det icke-mänskliga livet skulle inte heller överleva.

Att bekämpa klimatkatastrofens villkor är centralt för 2000-talets avkoloniserande rörelser. Detta är uppenbart i ursprungsfolkens kamper för land och i migranternas kamper för rörelsefrihet. Även om kolonialiteten har utvecklats sedan 1800-talet lever den vidare och gör sig påmind genom bristen på ren luft och rent vatten, liksom genom sönderfallet av tillgångar som gör delar av världen obeboelig. I vår tids rasistiska, patriarkala och nyliberala kapitalism använder kolonialiseringen både traditionella och sofistikerade vapen – lagar, vapen, förorening, folkmord och massaker sida vid sida med verktyg som artificiell intelligens, tekno-nationalism och högerextrema ideologier. Nya teknologier har förstärkt och spridit dessa ideologier och bidragit till återkomsten av fascistisk virilism.

Denna återkomst speglar den rädsla som vuxit fram i och med kraften hos ursprungsfolkens, antirasismens och transfeminismens rörelser. Jag ser det som att dessa rörelser lovar nuet och framtiden åt mänskligt såväl som icke-mänskligt liv utan att omfamna posthumanismen. Posthumanismen fördes in i debatten som ett akademiskt samtal utan hänsyn till hur ursprungsfolkens gemenskaper och icke-västerländska teorier sedan länge utmanat uppdelningen mellan mänskligt och icke-mänskligt. Dessutom är dess svar på hur rasistisk, patriarkal samt kapitalistisk utvinning, fråntagande och exploatering kan monteras ned liksom på hur slaveriets och koloniseringens gengångare ska avskaffas inadekvat. Detta till skillnad från ”abolition theory” som erbjuder mer omfattande möjligheter.

5 Pragmatiska utopier

Påfundet av en uppdelning mellan betydelsefulla liv (människor och icke-människor) har för de allra flesta liv skapat en dystopisk värld. Sedan 1400-talet har kolonialiseringen fört in en dystopisk tidslighet. För de som premierats av denna dystopi blir det enklare att underskatta utopin som en horisont. Vad vissa kallar för en utopi är i själva verket deras dystopi. I den västerländska litteraturen slutar emancipatoriska utopier ofta dåligt och stärker tron på att den ”mänskliga naturen” utgör ett naturligt hinder mot en fredlig samvaro och att våld är oundvikligt och okontrollerbart.

Trots denna framställning har emancipatoriska utopier ofta inspirerat solidariska handlingar. Solidariska tilldragelser har alltid funnits, till och med inom Fort Europa, där hjälpen till migranter kriminaliserats. Människor vägrar att bli agenter för avhumanisering samt kriminalisering och trots att de stöter på svårigheter når de ut med basal men ändå vital hjälp: ett glas vatten, ett tak eller en säng, utan att be om någonting tillbaka. En sådan solidaritet utmanar staten och marknadens framställning av ”skydd” och omdefinierar den som en radikal omsorg, vilken kräver kontakt, en delad tillvaro och en politisk gemenskap. Den motsätter sig egoistisk individualism, avtäcker våra sårbarheter och vårt ömsesidiga beroende. Vi är inte ensamma; vi behöver varandra.

När vi diskuterar avkolonisering och frigörelse ser vi ofta på oss själva som om vi redan hade fötts som vuxna, unga, korrekta och vid god hälsa. Inte desto mindre föddes vi alla som bebisar och barn; vi kommer alla att åldras och betraktas som ”icke-valida”. Med andra ord är vi mer sårbara än när vi föreställer oss vad frigörelse är. Att erkänna en sådan utsatthet förändrar hur vi ser på radikal omsorg och möjligheten att bygga emancipatoriska utopier. Öm-tåligheten och sårbarheten hos ett barn, behovet av fysisk omsorg i bemärkelsen vidrörande och erkännande, liksom behoven hos gamla eller sjuka individer – alla belyser de vår gemensamma bräcklighet: sårbarhet i bemärkelsen att vara fria tillsammans.

I detta perspektiv vågar emancipatoriska utopier tänka att världen, den värld som vi lever i, måste få ett slut, vilket inte är samma sak som att säga ”slutet på världen”. Här finns inga apokalyptiska avsikter, utan en vilja att bereda väg för byggandet av en framtid som tillåter föreställningen att vi alla en dag kan bli fria. Inte alla slut på världen är tragiska, som Robyn Maynard sade. Slutet på denna värld behöver inte vara en apokalyptisk händelse. Kampen kommer att bli långvarig och komplicerad, men också fylld av glädje. Det tog fyra århundraden att avskaffa det koloniala slaveriets kriminella system, likväl slutade aldrig de förslavade att kämpa för den emancipatoriska utopin och hävdade: ”En dag kommer vi att vara fria.” Exakt, en dag kommer vi att vara fria! En dag kommer det att finnas frihet för alla.

För egen del bär framtiden på löftet om att denna värld en dag kommer att upphöra existera. Den måste upphöra att existera.

Litteratur:

Amílcar Cabral, Politics and Culture in African Emancipatory Thought, Québec: Daraja Press, 2021.

Robyn Maynard and Leanne Betasamosake Simpson, Rehearsals for Living, Chicago: Haymarket Books, 2022.

Cedric J. Robinson, On Racial Capitalism, Black Internationalism, and Cultures of Resistance, London: Pluto Press, 2019.

Översättning från engelskan: Johannes Björk. Den svenska översättningen är också publicerad i Paletten – tidskrift för konst #339-340 2025.