Glöm ”aldrig mer”, det är alltid redan krig 

För ett barn som växte upp i Jugoslavien under mitten av 1980-talet var framtiden inte någon gäckande dröm.11.Jag skulle vilja tacka Tanja Petrović, Nick Aikens, Rebecca Bligh och Hannah Gregory för deras kommentarer och förslag till texten.  I ljuset av de kvardröjande spåren från andra världskriget och det överhängande kärnvapenhotet inbegrep idén om framtiden paradoxalt nog en för alla fredlig och rättvis värld, vilken hade sin grund i befrielsekampernas och de antikoloniala rörelsernas historiska lärdomar och pågående strider.

När jag föreställde mig världen år 2000 såg jag också resor till rymden, flygande bilar och andra klichéer hämtade från det teknologiska framstegets galleri (åtminstone som jag minns det). Omvänt tröttnade jag aldrig på att lyssna till hur det hade varit förr i tiden: hur det kändes att se en apelsin för första gången och bita i den med skalet på, att vinka till ett förbipasserande tåg eller betrakta det statiska flimret från en svartvit TV.

Mest gripande var berättelserna från krigstiden. Min morfar överlevde Gonars, ett av alla (bortglömda) fascistiska koncentrationsläger, och min mormor förvägrades sitt slaviska namn när fascisterna ockuperade regionen Primorska längs dagens västliga gräns mot Italien. Min farmor förlorade sin far i Ravensbrück... full av bävan lyssnade jag till historier om att smuggla hemliga meddelanden genom fascistiska kontrollstationer och grämde mig över att min farfar begravde sin fiol i skogen när han anslöt sig till partisanerna och aldrig hittade den igen.

Sådana minnen från ”kriget” – som gjorde skräcken, våldet och den förestående döden närvarande igen – var utan undantag sammanvävda med solidariska värderingar, respekt för mänskligt liv samt med insikten om att krig och våld inte alls leder till en fredlig lösning på konflikter.

Samtidigt sågs motståndet alltid som det enda rätta att göra när man stod inför ockupation och förstörelse. En sådan hållning var dessutom bemängd med en etik som gick utöver ”blotta” frigörelsen från ockupationen genom att socialistiskt vilja forma en ny och bättre värld.

I efterhand försökte den jugoslaviska socialismen i både tanke och handling åtminstone att göra sin egen tillvaro begriplig i bredare humanistiska termer; den framhöll fredlig samvaro, och är själv kanske ännu ett av de internationellt mest positiva politiska och kulturella projekten och en central beståndsdel i ”historiens största fredsrörelse” och hör till de som ”efter kriget [sökte] alternativ till herravälde och förtryck...och uppfann nya politiska språk för frigörelsen”.22.Efter andra världskriget fanns alternativ till herraväldet och förtrycket, antikoloniala emancipatoriska rörelser som uppfann nya politiska språk för frigörelsen. Samtliga av dessa alternativ verkar ha gått oss förbi. Bojana Piškur, Troubles with the East(s), L’Internationale Online, 22 januari, 2024. Se även Ranko Petković, Nesvrstana Jugoslavija i savremeni svet, Zagreb: Školska knjiga, 1985; och Leo Mates, Koegzistencija, Zagreb: Školska knjiga, 1974. 

Aldrig mer

Andra världskriget slutade när ”freden bröt ut”.33.Att ”freden bröt ut” är en referens till Monty Pythons sketch ”Världens roligaste skämt”. Det är ”roligt” att vi tenderar att säga att krig bryter ut, som om de vore något slags naturfenomen som befinner sig bortanför beslutsfattande individer eller grupper. Samtidigt måste man, som Michael Mann påpekar, förlika sig med det faktum att mänskliga aktörer är insnärjda i mer omfattande sociopolitiska och historiska strukturer som kan dölja de processer och beslut som leder till krig. Se Michael Mann, ”Explaining the Irrationality of War”, i New Left Review, 2024:125, s. 5–25. Fred är däremot något som man måste ”slåss för”, något som i de delar av världen där demokrati, frihet, samarbete och mänskliga rättigheter prisas inte är, eller inte alls borde vara, roligt.  Men freden var inte (och kommer aldrig att vara) jämlikt fördelad. Nya konflikter bubblade under ytan och det blåstes liv i gamla. Populärkulturen gör vissa krig berömda och skymmer därmed sikten för andra grymheter som anses mindre politiskt relevanta och ägnas mindre allmän uppmärksamhet. Det gäller till och med historiska fall av folkmord, såsom det belgarna begick i Kongo, folkmordet på armenierna, och mer nyligen det förhållandevis synliga folkmordet i Rwanda liksom det i Srebrenica, det första som begicks i Europa efter andra världskriget. Nyhetsmedierna har bara ägnat kurdernas, rohingyernas, uigurernas och, återigen, armeniernas lidanden en perifer rapportering. För närvarande överstiger bevakningen av Rysslands invasion av Ukraina, Israels folkmord i Gaza, liksom de eskalerande attackerna på Libanon, den som ägnas andra pågående grymheter, delvis på grund av deras högst volatila politiska och militär industriella insatser.

Efter andra världskriget (åter)gavs ett löfte om att aldrig mer tillåta sådana grymheter och vansinnigheter: ett löfte till våra efterlevande om att för all framtid förebygga ödeläggelse och massmord, att (i god tid) motverka det främmande görande och hat som ledde till mordet på civila judar, romer, slaver, kommunister, homosexuella och andra som dog under Förintelsen, själva sinnebilden för ett industrialiserat lidande och förstörande. Aldrig mer, det kraftfullaste imperativ vi har för att lära oss av och aldrig upprepa historien, både drev på och närdes av den materiella och symboliska återuppbyggnaden av vad den brittiske historikerna Keith Lowe kallar ”den vilda kontinenten” – det vill säga Europa.44.Keith Lowe, Savage Continent. Europe in the Aftermath of World War II, London: Penguin Books, 2013. 

Frasen aldrig mer har dock en längre historia. Som Omer Bartov anmärker användes den först efter ”kriget som skulle göra slut på alla krig” (vilket struntprat) – det vill säga första världskriget – och då i bemärkelsen ”vi ska göra allt vi kan för att förhindra ytterligare55.”’Never Again!’ Roundtable Organized by Eastern European Holocaust Studies and the Johannesburg Holocaust and Genocide Centre”, Eastern European Holocaust Studies, 2023:1, s. 54. degruyterbrill.com något som stärkte föreställningar om pacifism och eftergiftspolitik. Men som Bartov vidare påpekar lade man i den tyska kontexten en annorlunda tolkningsmässig tonvikt vid frasen aldrig mer:

Egentligen förlorade vi inte det där kriget. Vi blev huggna i ryggen, så det där kriget måste utkämpas en gång till. Och denna gång ska det vinnas. Omtolkningen av första världskriget i Tyskland leder oss in i den nationalsocialistiska diskursen, in i ett krig som förlorades av felaktiga orsaker och ett krig som skulle ha vunnits.66.Ibid. 

I den judisk/israeliska kontexten efter andra världskriget var innebörden av aldrig mer inte ”aldrig mer krig” per se, utan snarare:

”Aldrig mer Förintelsen”. Man säger inte ens ”Aldrig mer folkmord eller massmord”, utan ”Aldrig mer Förintelsen”... [Och om] den aldrig mer ska äga rum borde vi göra allt som står i vår makt för att förhindra det. I själva verket är allt som vi kan göra för att förhindra det rättfärdigat. Detta tillåter en att göra allt man kan eller vill göra om man upplever ett särskilt hot, ett existentiellt hot.77.Ibid. s. 55. 

Avslutningsvis identifierar Bartov ett slags aldrig mer-liknande påbud, även om just en sådan vokabulär inte används:

den kommunistiska varianten kommer i form av antifascismens slogan, det vill säga att nazistiska och fascistiska system alltid måste motverkas och att allt vi gör för att förhindra dem är rättfärdigt... Det är ett slags ”aldrig mer” som ger en dispens att göra vad som krävs för att hindra dem från att förverkligas.88.Ibid. 

Lägg märke till att även om den senare förefaller mest öppen och inkluderande till skillnad från de mer utestängande etno-nationalistiska tolkningarna, utmärks den likt alla aldrig mer som Bartov nämner inte bara av brådskan att förhindra framtida krig och folkmord, utan även av det spekulativa rättfärdigandet av våld i namn av att förhindra våld och folkmord.

Aldrig mer?

Som förkunnelse är frasen aldrig mer riktad mot det för gångna: den är ett löfte om att minnas offren och om att förhindra att det som hänt faller i glömska. Som Stef Carps och Michael Rothberg anmärker kan frasen i en sådan bemärkelse ses som en impuls för att minnas och ge form åt ”traumatiska historier över gemenskapers gränser” – rent av som ett verktyg för att ”mellan samhällen överföra empati för andras historiska erfarenheten” med ”förmåga att åtminstone hjälpa människor att förstå tidigare orättvisor, att frambringa social solidaritet och för att skapa allianser mellan olika marginaliserade grupper”.99.Stef Craps och Michael Rothberg, ”Introduction: Transcultural Negotiations of Holocaust Memory”, i Criticism, 2011:4, s. 518. digitalcommons.wayne.edu Och visst, även om den diskursiva och moraliska särskildhet som tillskrivs Förintelsen stundtals kan skymma andra grymheter eller tona ner traumatiska händelser som kan verka mindre våldsamma, destruktiva eller på annat vis inte anses ”tillräckligt traumatiska”, så tillhandahåller det gemensamma minnet av Förintelsen faktiskt en modell för hur det är möjligt att både tala och forska om andra våldsamma handlingar i människans historia.1010.Se Michael Rothberg, Multidirectional Memory. Remembering the Holocaust in the Age of Decolonization, Stanford: Stanford University Press, 2009. Dirk Moses, ”Genocide and the Terror of History” i Parallax 2011:4, s. 90–109. 

Samtidigt är det huvudsakliga anspråket i aldrig mer framåtblickande: att bidra till utformandet av en annan värld bortom erövring, underordning, massmord och ödeläggelse. Som sådan symboliserade frasen efter andra världskriget möjligheten att integrera en generations historiska trauman och, som en uttalad förhoppning om en fredlig framtid, en radikalt annorlunda efterkrigspolitik samt (populär)kultur. Frasen influerade också avkoloniseringskampernas handlande och ideologier liksom formandet av politiska allianser mellan koloniserade nationer,1111.Jürgen Dinkel, The Non-Aligned Movement: Genesis, Organization and Politics (1927–1992), övers. Alex Skinner, Boston: Brill, 2018.  som på 1955 års asiatiska och afrikanska konferens i indonesiska Bandung, där uttrycket ”Bandung-andan” [Bandung Spirit] föddes. Darwis Khudori drar sig till minnes:

För mig personligen representerar ”Bandung-andan” en gemensam önskan om: 1) en fredlig samvaro bland nationerna; 2) världens frigörelse från hegemonin för en given supermakt, från kolonialism och imperialism samt från varje slags herravälde hos ett land över ett annat; 3) jämlikheten mellan raser och nationer; 4) solidaritet med de fattiga, de koloniserade, de utsugna, de svarta och med dem som försvagas av rådande världsordning; och 5) en på människan inriktad utveckling.1212.Darwis Khudori, ”Bandung conference 1955 and Bandung commemorative conferences 2005 and 2015: excerpts from the declarations of heads of state and governments”, i Bandung Legacy and Global Future: New Insights and Emerging Forces, New Dehli: Askar Books, 2019, s. 291–298. 

Den alliansfria rörelsen som sparkades igång på ett liknande vis i Belgrad 1981 antog idén om fredlig samvaro som central grundprincip och utvidgade eller försökte därmed att utvidga andemeningen och uppmaningen i aldrig mer mellan människor, nationer och kontinenter bortom Västvärlden.

Var finner vi aldrig mer idag? Och var i denna värld formad av dödande, förstörelse, utsugning och utvinning har den befunnit sig under de senaste åttio åren? Hur kommer det sig att många av de som sitter på makten aktivt bidrar till att nedmontera varje försök att närma sig en fungerande internationell ordning – hur bristfällig den än må vara – av humanitär rätt liksom av andra globala institutioner som skapades för att förhindra världens (åter)barbarisering?

Samtidigt som de sista överlevande, de sista vittnena till och förövarna från andra världskriget dör undan, samtidigt som stater och ideologier kollapsar samt nya uppstår och de geopolitiska förhållandena följaktligen förändras har de värden, drömmar och förhoppningar som härleddes ur ruinerna i allt större utsträckning blivit till blott en formalitet i politiska uttalanden. Som exempel kan vi ta detta uttalande som den tyske ambassadören i Egypten gjorde på Minnesdagen för Förintelsen omkring åtta månader före den 7 oktober 2023:

Det är vår plikt som nation och människor att hålla minnet vid liv och att se till att historien inte upprepar sig. Glöm aldrig, och aldrig mer. Detta blev det överordnade målet för vår utbildning och för vår utrikespolitik. Idag betyder detta att kämpa mot varje form av diskriminering, rasism, antisemitism, anti-islamism och hat som åter är på framväxt i våra samhällen. Detta börjar på samhällelig gräsrotsnivå, i skolornas utbildning samt i lokala och religiösa sammanslutningar.1313.U.S. Mission Egypt, ”Never Forget. Never Again. Germany and the United States Mark Holocaust Remembrance Day”, U.S. Embassy in Egypt, 31 januari 2023, usembassy.gov usembassy.gov

Vem är då frasen aldrig mer möjlig att tillämpa på idag? Varför har den blivit en diskursiv trop som endast tillämpas retroaktivt, efter att grymheterna har begåtts? Vilka omständigheter är det som har gjort att den närmast försvunnit eller degraderats, eller snarare, som avslöjat den som ett utanverk?

Aldrig mer – för vem?

Nya former av aggression och krig kan inte längre förstås inom 1900-talets historiska och minnestekniska ramar. På gott och ont kan inte heller gångna krig och ödeläggelser förstås inom ramen för den marknadskapitalism som segrade i och med ”nederlaget” för socialismen som ett frigörelseprojekt, men som sedan dess har blivit till ett cyniskt legitimerande av ett statligt understött våld som säger sig slåss för ”demokrati” och ”frihet”. Hur ärevördiga dessa värden än må vara så präglas införandet av dem i samtida konflikter av ”uteslutanden”, censur, hyckleri, ”alternativa sanningar” och rena lögner, för att nu bara nämna några missbruk av språket (eller bilder för den delen). Som Ursula K. Le Guin påpekat: ”Att missbruka språket är att använda det på samma sätt som politiker och reklamare gör, det vill säga för vinnings skull, utan att man tar ansvar för vad orden betyder. När språket används som ett medel för att tillförskansa sig makt eller tjäna pengar går det vilse: det ljuger.”1414.Ursula K. Le Guin, ”A Few Words to a Young Writer”, odaterad, ursulakleguin.com

Snarare än ett lugnande medel framstår frasen aldrig mer allt mer som en grotesk politisk lögn. Dess performativa tomhet, emancipatoriska devalvering och selektiva tillämpning exemplifierar hur högtflygande begrepp som frihet, demokrati och mänskliga rättigheter för vinnings skull och detta på sätt som vilar på absoluta motsatser som ”gott och ont” eller ”rätt och fel”. När begreppen används på ett sådant sätt bidrar de enbart till de blodiga, uteslutande, godtyckliga, selektiva och religiösa-mytiska ”verkligheter” som understödjer eller till och med inrättar uppdelningarna mellan dem vars liv är värda att leva och alla andra.

Så är fallet med det pågående folkmordet i Gaza som ut förs av staten Israel,1515.Jag utelämnar diskussionen om Rysslands krig mot Ukraina eftersom det ”internationella samfundet” (i bred mening förstått som en kombination av internationella institutioner, FN och geopolitiskt specialiserade sammanslutningar såsom NATO) åtminstone införde något slags sanktioner gentemot den anfallande staten (om än bara i efterhand och alltid i linje med västerländska intressen, då man i alla avseenden redan hade misslyckats med att ens förebygga kriget). Vad gäller fallet med folkmordet i Gaza har samma ”samfund” inte gjort någonting som helst meningsfullt – det vill säga utöver att ytterligare urvattna frasen aldrig mer av rädsla för att ’all kritik av israelisk politik är antisemitisk’, vilket ännu mer avslöjar nämnda samfunds sönderfall.  vars slakt och rasifierade optik påvisar den närmast från start närvarande selektiva och uteslutande aspekten av den israeliska statens aldrig mer: tre år efter andra världskriget och just efter staten Israels inrättande 1947,1616.Grundandet av Israel var ett slags ursäkt från de europeiska nationerna till de judar som de inte lyckades skydda under nazistyret och dess folkmordsliga upptrappning av en flera århundraden lång europeisk antijudaism. Samtidigt vill jag hävda att bildandet av Israel också bidrog till att dölja det historiska ansvar som faller på de europeiska staterna och deras respektive befolknings lika långa antisemitism.   kom 1948 års Nakba att leda till Palestinas ödeläggelse och till ett omfattande förvisande och berövande av palestinier. På FN:s webbsida ”Om Nakban” står följande:

Så tidigt som i december 1948 begärde FN:s generalförsamling möjligheten för flyktingar att återvända, återlämnande av egendom samt kompensation (resolution 194 (II)). Trots otaliga resolutioner från FN förnekas palestinierna sjuttiofem år senare fortfarande sina rättigheter. Enligt UNRWA är mer än fem miljoner palestinska flyktingar idag skingrade över Mellanöstern. Ännu idag bestjäls och fördrivs palestinier av israeliska bosättningar, vräkningar, landsstölder och förstörelser av hem.1717.”About the Nakba”, The Question of Palestine, FN, un.org

Trots detta får Nakban begränsat erkännande och uppmärksamhet i västerländska medier och officiell politisk diskurs.1818.”Nakban, som betyder ’katastrof’ på arabiska, refererar till den massiva fördrivningen och berövandet av palestinier under 1948 års arabisk-israeliska krig. Före Nakban var Palestina ett multi-etniskt och mångkulturellt samhälle. Konflikten mellan araber och judar inteisifierades dock med den ökade judiska invandring som drevs på av fientligheten i Europa och med den sionistiska rörelsens mål att grunda en judisk stat i Palestina.” Ibid.  Som Michael Mann observerar är det som ”gör denna situation unik” att den ”involverar att ett ursprungsfolk påtvingas en bosättarkolonial stat av ett annat folk, ett folk på flykt undan ett folkmord”. Mann fortsätter:

Liberala antaganden skulle kunna få oss att tro att de fruktansvärda erfarenheterna av Shoah skulle göra israeliska judar mer känsliga för andras lidande. Tvärtom tycks många tro att för att överleva som folk måste de till fullo göra bruk av all den tvingande makt som står till buds. Eftersom israeliska judar har den militära och politiska makten att ta arabiskt land tror de flesta att de har rätt att göra så i namn av etnisk överlevnad.1919.Mann, ”Explaining the Irrationality of War”, s. 12. 

För att aldrig mer ska fungera har det efter andra världskriget ansetts nödvändigt att omdefiniera systemet för internationella relationer, internationella lagar och avtal, samt att när så väl skett räkna in även de nyligen avkolonialiserade nationerna. I egenskap av den enda aktör som kommer i närheten av att ha den nödvändiga verkanskraften har FN ålagts uppgiften att tillhandahålla formerna för det globala styret. Denna uppgift har varit och är alltjämt svår att utföra. Som ett uttryck för arvet från västerländsk imperialistisk underordning av andra kom den internationella rätten att få – och har alltjämt – en inneboende slagsida: den har ingen makt att tvinga de undertecknade parterna att infoga sig, i synnerhet inte när ett beslut eller en handling kan stå i konflikt med intressena hos dem som besitter den politiska och militära makten. I en teknologiskt, ekonomiskt och politiskt sammankopplad värld förefaller världsomfattande institutioner likväl nödvändiga för att få till stånd trans- och internationella fördrag, samarbeten och solidaritet mellan territorier som ännu har sina egna lagmässiga gränser. I det sammanhanget är det värdefullt att återvända till en brevväxling mellan Hannah Arendt och Karl Jaspers.2020.Jag stötte först på denna brevväxling i Hans Kellner, ”Never Again”, i History and Theory, 1994:2, s. 127–144.  Med hänvisning till rättegångarna mot de nazistiska företrädarna skrev Arendt:

Det förefaller mig som om nazismens brott spränger lagens gränser; och det är i just detta som deras monstruositet består. För dessa brott är inget straff hårt nog. Det kan mycket väl vara nödvändigt [essential] att hänga Göring, men det är samtidigt helt inadekvat. Alltså, skulden, till skillnad från den kriminella skulden, går utöver och krossar varje slags juridiskt system... Och lika inhuman som deras skuld är, lika oskyldiga är deras offer. Mänskliga varelser kan helt enkelt inte vara lika oskyldiga som alla de var som stod framför gaskamrarna (den mest motbjudande generalen var lika oskyldig som det nyfödda barnet eftersom inget brott förtjänar ett sådant straff). Vi är helt enkelt illa skickade att på en mänsklig eller politisk nivå hantera en skuld bortom brottet och en oskuld bortom godhet och dygd. Sådan är den avgrund som öppnade sig för oss så tidigt som 1933 (faktiskt mycket tidigare, med inledningen av den imperialistiska politiken) och ner i vilken vi har trillat.2121.Hannah Arendt, ”43 Hannah Arendt to Karl Jaspers August 17, 1946”, i Hannah Arendt, Karl Jaspers Correspondence 1926–1969 (red. Lotte Kohler och Hans Saner, övers. Robert och Rita Kimber), London: Harcourt Brace Company, 1992, s. 54. 

Det godtyckliga tillskrivandet av exempelvis politisk, rasmässig och könad annanhet som diskursiva förelöpare (som alltför ofta blir till biofysiska diton) till folkmord är en avhumaniserande mekanism som bereder väg för handlingar som i efterhand ofta beskrivs som ”onda”. Mer specifikt använder Arendt termen ”radikal ondska” för sådant som:

har att göra med följande fenomen: att göra mänskliga varelser överflödiga som mänskliga varelser (inte att använda dem som ett medel för att nå ett mål, vilket lämnar deras mänskliga väsen därhän och bara inverkar på deras mänskliga värdighet; utan snarare att göra dem överflödiga som varande människor). Detta inträffar så snart all oförutsägbarhet – vilket för mänskliga varelser är detsamma som spontanitet – är utrotad.2222.Arendt, ”109 Hannah Arendt to Karl Jaspers, March 4, 1951”, i Hannah Arendt, Karl Jaspers, Correspondence 1926–1969, s. 166. 

En sådan inramning förstärker den andres status som en fiende som snart förvandlas till en projektionsyta för rädsla och hat; detta är vad som frammanar en masspsykos under vilken saker och ting blir fysiskt påtagliga. Straffålägganden, bortföranden av handikappade, återvandring (nyligen populariserad av extremhögern) i termer av ”skadedjursbekämpning” [deratization] – pestskydd, att bokstavligen göra sig av med (mänskliga) råttor – blir gångbara skydds- och säkerhetsåtgärder.

I sitt svar till Arendt angående frågan om skuld anmärkte Jaspers:

Jag är inte helt bekväm med ditt synsätt eftersom en skuld som går utöver all kriminell skuld ofrånkomligen har ett visst mått av ”storhet” över sig – satanisk storhet – något som för mig passar nazisterna lika illa som allt prat om Hitlers ”demoniska” sidor och så vidare. Det förefaller mig som om vi i allt detta måste urskilja sakernas totala banalitet, deras prosaiska trivialitet, eftersom det är vad som verkligen utmärker dem.2323.Karl Jaspers ”46 Karl Jaspers to Hannah Arendt, Heidelberg, October 19, 1946”, i Hannah Arendt, Karl Jaspers Correspondence 1926–1969, s. 62. 

Och eftersom ”vi” är illa skickade att hantera handlingar ”bortom brott och oskuld”, ”bortom godhet eller dygd” – handlingar som underminerar laglydigheten som grund för att hindra eller sanktionera brott mot mänskligheten – bör det vara uppenbart för oss alla att det inte bara är nödvändigt att utforma ett planetärt system för att hantera sådana ”radikalt onda” handlingar, utan också för att identifiera och förekomma att konflikter eskalerar innan de överträder människans och lagens gränser.

I ett bredare samtida perspektiv kan den av Arendt beskrivna andrafierande logik som ställer gott mot ont – där ”deras” absoluta skuld (mot ”vår” absoluta godhet) är det som driver oss/drivkraften för att kämpa för ”vår” mot slutliga seger och ”deras” nederlag – också bidra till förståelsen av hur, och till vems fördel, det internationella systemet just nu avvecklas. Ageranden som bryter mot internationella avtal och organisationer legitimeras ofta av en nynationalistisk affektiv logik som sätter mitt-land-först och som endast undertrycks av den på makt grundade och i övrigt godtyckliga icke/tvingande ”lagen”. Detta kan också förklara varför vissa aktörer dröjer sig kvar och åtnjuter straffimmunitet. När exempelvis USA konstruerade en nu övergiven flytande hamn längs Gazas strand, kringgick man på ett effektivt sätt de internationella humanitära institutionerna, och hjälpte samtidigt Israel att tillsvidare/på obestämd tid förhindra att nödhjälp nådde Gaza landvägen. Sådana unilaterala åtgärder, som styrs genom halvtransparenta processer utom räckvidd för de internationella institutionerna, undergräver såväl de internationella försöken till konfliktlösning som institutionerna själva. Rutinmässigt legitimerar och normaliserar de även utvinningen från och privatiseringen av konfliktzoner och säkrar landområden där (nationellt favoriserade) företag kan verka utan att knappt underordnas något som helst socialt eller politiskt ansvarsutkrävande.

Under sådana omständigheter är frasen aldrig mer inte bara en opportun politisk lögn eller ett genomgripande drag hos den politiska performativiteten, utan också ett felat ideal. När frasen trots sin implicit partiska eller uteslutande natur framställs som ett allmänmänskligt värde anspelar den på en bättre framtid samtidigt som den systematiskt misslyckas med att ta i beräkning de mekanismer som driver på grymheterna, som exempelvis de tekniker för avskiljande och dödande som kulminerade i men inte slutade med Förintelsen.

I ljuset av det pågående folkmordet i Gaza visar sig frasen aldrig mer vara ett ytterst brutet löfte om en bättre värld.

Alltid redan igen

Efter att socialismen kollapsat utraderade den ”segrande” liberala kapitalismen varje politiskt-ideologiskt alternativ och försökte få människor att glömma Alliansfria rörelsen genom att förlöjliga dess politiska och ekonomiska alternativ till det socialistiska östs och det kapitalistiska västs bipolära system. Som sådant gav den också avgörande bidrag och stöd till den dekoloniala och anti-imperialistiska rörelsen världen över i autonomins och självbestämmandets namn2424.Se Dinkel, The Non-Aligned Movement; och Tvrtko Jakovina, Treća strana hladnog rata, Zagreb: Fraktura, 2010.  Som redan nämnts, var en av rörelsens grundprinciper idén om en fredlig samexistens mellan dess medlemmar, en princip grundad på medvetenheten om att även om en värld utan konflikter är omöjlig är det möjligt att använda andra metoder än våld och krig för att lösa konflikter. Men ”efter Alliansfria rörelsen” och ”efter socialismen” har världen bestämt skakat av sig laglydighetens bojor och med dem även de futurofila skyldigheterna i den fullständiga betydelsen av frasen aldrig mer – det vill säga åtagandet att arbeta för en fredlig och rättvis framtid för alla. I dess ställe har ett utrymme öppnats för en hänsynslös fortsättning på och acceleration av de nekropolitiska och koloniala tillvägagångssätt som nu, återigen, blir uppenbara i decimeringen av palestinska liv, områden och livsvärldar – just som en möjlighet förelåg att helt och fullt (och åter) engagera sig för aldrig mer har den gått förlorad igen.

Vill man istället begripa de omfattande konsekvenserna av det liberala avvisandet av frasen är det nödvändigt att betänka de längre sociopolitiska, historiska, tekniska och ekonomiska processer som formar verkligheten liksom de fenomen som föregick den: å ena sidan de vidare effekterna och affekterna hos kapitalismens och industrialismens processer, vilka omdefinierar det mänskliga förhållandet mellan tid och plats och frikopplar oss från en natur som förvisas till en uppsättning resurser redo att utnyttjas; å andra sidan effekter av en liberalism som med en historisk konsekvens bytt politisk makt mot ekonomisk makt och lämpat över den förra på konservativa, proto-fascistiska och fascistiska aktörer.2525.Tomaž Mastnak, ”Postsocialism”, föreläsning vid School of Common Knowledge, Ljubljana, 28 maj 2024. Se även hans Črna internacionala: Vojna veliki biznis in vpeljava neoliberalizma, Ljubljana: Zalozba / cf, 2019, och Bonapartizem, Prolegomena za študij fašizma, Ljubljana: Založba /*cf, 2021.  

Dessa processer är inneboende i modernitetens vetenskapliga upptäckter och teknologiska framsteg, särskilt så i 1800-talets industriella revolution, och utmärks av vad den tyske sociologen Hermut Rosa kallar för en ”social acceleration”,2626.Harmut Rosa, Social Accelerationism. A New Theory of Modernity, New York: Columbia University Press, 2013.  vilken lämnade ett betydande avtryck på den framtida utvecklingen inom vetenskap och teknologi, på våra materiella och symboliska landskap, liksom på det sätt på vilket politiken har kommit att urholkas. Som Rosa påpekar har den sociala accelerationsmen alltså på djupet inverkat på villkoren för våra moderna industriella mänskliga relationer till andra och till världen:

Modernitetens sociokulturella formering visar sig alltså på ett sätt vara dubbelkalibrerad i syfte att göra världen kontrollerbar. Vi är strukturellt tvingade (utifrån) och kulturellt drivna (inifrån) att vrida världen till aggressionens punkt. Den framstår för oss som något som kan inläras, utsugas, omfattas, approprieras, behärskas och kontrolleras. Och ofta handlar detta inte bara om att föra dessa ting – världens segment – inom räckhåll, utan om att göra dem snabbare, enklare, billigare, mer effektiva, mindre motståndskraftiga, mer pålitliga och kontrollerbara.2727.Harmut Rosa, The Uncontrollability of the World, övers. James C. Wagner, Cambridge: Polity, 2020, s. 14. 

Besattheten vid att kontrollera världen har drivit den moderna industriella människan till ett ständigt mer aggressivt förhållande till naturen som legitimerar och normaliserar såväl begäret efter som de verkställande formerna för erövrandet:

Allt som framträder inför oss ska kontrolleras, bemästras, erövras och göras användbart. Abstrakt formulerat låter detta först banalt – men det är det inte. Bakom idén lurar en skrämmande omorganisering av vårt förhållande till världen som sträcker sig långt tillbaka i historien, kulturen, ekonomin och institutionerna men som på nytt har radikaliserats i det tjugoförsta århundradet, inte minst som ett resultat av de teknologiska möjligheter som släppts lösa av digitaliseringen och av kraven på optimering och tillväxt som skapats av den finansiella marknadskapitalismen och en obehindrad konkurrens.2828.Ibid. s. 6. 

Inom ramen för den nyliberala erövringen av våra tankar och kroppar, av land och av tid – eller snarare deras ompositionering som resurser, som ett heideggerianskt Bestand – får detta som konsekvens att allt och alla blir en ”radikal fiende”. I motsats till Alliansfria rörelsen placerar en sådan ideologisk och materiell optik segern, herraväldet (eller den finansiella vinsten, för den delen) och förstörelsen som högsta mål och värde – något som inte bara tillämpas på fördrag och lagar, utan också på ”miljön” (det vill säga på planeten i bemärkelsen en uppsättning naturresurser). I slutändan kan allt liv, i dess oförutsägbarhet och spontanitet, bli föremål för en sådan regels utplånande.

En värld som närmas utifrån mottot ”rör dig snabbt och krossa saker”2929.Jonathan Taplin, Move Fast and Break Things: How Facebook, Google, and Amazon Cornered Culture and Undermined Democracy, New York: Little, Brown, and Company, 2017.  har ingen som helst användning för vare sig frasen ”aldrig mer” eller för någon fredlig samvaro; inget utrymme för tänkande, för att lyssna, höra och begrunda; inget behov av att reflektera och diskutera, ingen användning för empati, solidaritet och omsorg. Däremot finns det gott om spelrum för krig och förstörelse. Enligt Darko Suvin är krig ”mer än en metafor för borgerliga mänskliga förhållanden, det är deras allegoriska väsen”;3030.Darko Suvin, Gdje smo? Kuda idemo? Za političku epistemologiju spasa: eseji za orijentaciju i djelovanje u oskudnom vremenu, Zagreb: Hrvatsko filozofsko društvo, 2006, s. 121.  eller som Jean Jurés noterat ”le capitaslisme porte la guerre comme la nuée porte l’orage”;3131.Citerad i Suvin, Gdje smo?, s. 121.  eller med Rosa Luxemburgs slutsats: ”våld [Gewalt] är kapitalets enda lösning: kapitalackumulationen accepterar våldet som ett permanent vapen, inte bara i dess begynnelse, utan också idag”.3232.Citerad i Suvin, Gdje smo?, s. 128.  ”En fortsatt krigsföring under kapitalismen kan aldrig stoppas”, tilläger Suvin, och insisterar sedan på att varje diskussion om modern krigsföring måste förstås i klassmässiga termer: ”sablar, kulor och bombardemang har alltid varit överklassens slutgiltiga svar – först de feodala jordägarna, sedan de centraliserade statliga arméerna – på varje rättvisesökande uppror”.3333.Suvin, Gdje smo?, s. 123.  Det är alltså en klen tröst att våld, enligt Isaac Asimov, är de inkompetentas sista utpost”.3434.Se John Michael Greer, ”The Last Refuge of the Incompetent”, i resilience, 20 augusti 2015. resilience.org

En sådan dynamik bryter både samtidens och framtidens utsikter för en fredlig samvaro. Den avtäcker villkoren som drev fram dödandets industrialisering och, vilket är lika avgörande, pekar mot villkoren för en nyliberal totalitarism. Den senare – som eskalerar en krigisk teknopolitik vilken aktivt förhindrar och försvagar fredliga lösningar på dispyter till förmån för profiten från att beväpna en eller fler parter – omhuldar frasen aldrig mer i sitt tal samtidigt som den cyniskt sätter den ur spel genom att oavlåtligen framhålla våld och krig som ”humanitära” medel för konfliktlösning samt stävja eller tysta kritik.

Om man likväl skulle vilja kämpa emot det Denkverbot som verkar uppstå ur denna situation,3535.Se Srećko Horvat, Paul Stubbs och Dubravka Sekulić, ”Against the ’Denkverbot’: If you cancel Palestine, cancel us”, Al Jazeera, 1 november 2023. aljazeera.com mot det cyniska införandet av och neutraliseringen av radikalt uteslutande och mytologiska förhållanden mellan gott och ont, vi och dem, mot underordning och förstörelse, mot legitimeringen av krig som en acceptabel lösning är man – det vill säga ”vi” – nödgad att ta sig an en substantiell begreppslig liksom faktisk omkonfigurering av ”våra” villkor och former för mänsklig, icke-mänsklig och miljömässig samhörighet, ”vår” katastrofala övervärdering av finansiell ”hållbarhet” och ”vinst”.

I dagens läge måste varje svar på frågan om den framtida relevansen för frasen aldrig mer undvika binära svar som ”ja eller nej”, ”vi eller dem”, ”seger eller nederlag”. Och då inte bara för att mantrat så här långt uteslutande har gällt västvärlden, utan för att själva villkoren och utsikterna för livet i posthärvan av post-upplysning, teknofeodalism, nyliberalism och extraktivism grundas på aggression och våld. I linje med Rosa kan aggression förstås som en strukturell, politisk, ekonomisk och affektiv handlingsform: för att göras kontrollerbara är vi alltmer avdelade, polariserade, desorienterade, bedövade subjekt med en uppenbart ständigt försvagad politisk och kulturell förmåga att bemöta vad som framstår som oöverstigliga eko-politiska kriser. Likväl bör vi i själva verket söka forma radikalt annorlunda strukturer och utöva en radikalt annorlunda politik som låter solidaritet, jämlikhet, omsorg, vänlighet och mildhet lägga grunden för ett beslutsamt socio-ekologiskt handlande.

För att så ska ske måste uppmärksamheten riktas mot kraften i mildhet, vilken med Anne Dufourmantelle ord är ”en aktiv passivitet som kan bli en utomordentlig kraft för ett symboliskt motstånd och som sådant avgörande för både etik och politik”.3636.Anne Dufourmantelle, The Power of Gentleness. Meditations on the Risk of Living, New York: Fordham University Press, 2018, s. 5.  Men idag är ”mildhet något som oroar. Vi begär den, men den är inte godtagbar. Om de milda inte föraktas blir de antingen förföljda eller helgonförklarade. Vi överger dem eftersom mildheten som kraft visar oss vår egen faktiska svaghet.”3737.Ibid.  Samma sak skulle kunna sägas om dem som strävar efter fred som alltid har framställts som ynkryggar eller förrädare.3838.I mars 1915 skrev den franske pacifisten och författaren Romain Rolland: ”Vem som än under pågående krig insisterar på att försvara freden människor emellan vet att han riskerar att förlora sin egen fred, sitt rykte och sina vänner på grund av vad han tror på. Men av vilket värde är en tro som inte kan kosta en något?” Romain Rolland, Above the Battle, övers. C.K. Ogden, Chicago: The Open Court Publishing Company, 1916. mirrorservice.org

Avslutningsvis, frågan om huruvida den innevarande extraktivistiska nyliberala världsordningen är förmögen att härbärgera ett sammanhållet, föränderligt och historiskt informerat samtal om en fredlig samvaro och frasen aldrig mer uppvisar ett dubbelt hinder: för det första föder det uppenbara begäret efter att förstå världen som fientlig (i linje med Rosa ovan) våld och aggressioner i allmänhet; och för det andra, men inte mindre viktigt, blir det förflutnas trauman alltmer avlägsna och framtida generationer alltmer oemottagliga för våldsamma bilder och historier från förr.

För många människor idag har aldrig mer-kriget för nästan hundra år sedan, dess deportationer, massmord och förstörelse begränsad känslomässig efterklang. I ljuset av detta frågar sig Suvin hur ”vi kan utforma det nya sensorium som mänskligheten behöver för sin fortsatta existens”.3939.Suvin, Gdje smo?, s. 116.  För som Hans Kellner understryker – trots att revisionismen som term och begrepp idag är befläckad av Förintelseförnekare4040.Se Neil Levi och Michael Rothberg, ”Memory Studies in a Moment of Danger: Fascism, Postfascism, and the Contemporary Political Imaginary”, i Memory Studies, 2018:3. doi.org – är det:

utmärkande för en aktiv historiekultur att revidera. Varje nytt bidrag till diskursen [...] kräver sin egen identitet när den fram håller de egenskaper som omformar och utmanar materialets betydelse. [---] För att bringas till liv, eller åtminstone det sken av liv som möjliggör akademiska och till och med folkliga publika tioner, måste materialet omformas och detta innebär följaktligen revision. Alternativet är ritualen, som till och med den öppnar sig för samtidens krav.4141.Kellner, ”’Never Again’ is Now”, s. 129. 

Det sätt på vilket historisk kunskap produceras, reproduceras, sprids och populariseras, och detta inte enbart genom utbildning utan också genom populärkultur och medier, måste ständigt uppfinnas på nytt, kalibreras och uppdateras på ett sådant sätt att ”det förgångna” förmår ”tala på nytt” till kommande generationer. På så vis kan det påverka dem – i bemärkelsen beröra dem och få dem att röra – på nya sätt,4242.Brian Massumi, The Politics of Affect, Cambridge: Polity, 2015.  liksom förhindra den minneshistoriska negationism och amnesi som livnär (sig på) politiska lögner.4343.Negationism refererar till ”förnekandet av nazistiska gaskammare och till Förintelsens verklighet i allmänhet”. Se Henry Rousso, Lucy Golsan och Richard J. Golsan, ”The Political and Cultural Roots of Negationism in France”, i South Central Review, 2006:1, s. 67. 

Översättning från engelskan: Johannes Björk